Någonstans mellan Stockholm och Vännäs, förmodligen närmare Vännas än Stockholm. På den här tiden så tog resan även i bästa fall lång tid. Sommar, mycket varmt, inge luftkonditionering, fast man kunde öppna fönstren, varmt ändå.
Vid de här platserna satt en ung miljömedveten mamma, med ett barn som var väldigt kinkig, förståeligt nog, var ju väldigt varmt.
Iförd blöjor och en bomullsbyxa utanpå dessa. Ledsen och grinig, varmt var det och inte så mycket att göra. Barnet fick vatten att dricka, fortfarande ledsen. Övriga i vagnen på titta på mamman, tyckte väl att hon kunde ta upp barnet i famnen. Hade det varit vinter hade mor haft på sig näbbstövlar, var väldigt miljömedveten och hemvävd, verkligen. Ekologisk innan det ens var uppfunnet.
Så, till slut så gav vattnet effekt, blöjan måste bytas. Mamma tar av barnet blöjbyxan,, den i mjuk och behaglig bomull. Varvid blöjan blir synlig. Det arma barnet är iförd en blöja i ylle! Ylle direkt på en liten barnkropp! Vad den måste ha kliat! Barnet drar en lättnadens suck och är sedan tyst.
Det vet väl alla att man inte kan ha ylle närmast kroppen. Kliar. Men inte denna mamma. En äldre dam som tittat medlidsamt på barnet de senaste timmarna utbrister med hög och indignerad röst:
Ylle närmast kroppen på ett barn! Skäms!
Vet inte om mamman hade vett att skämmas. Jag har sedan dess så och då undrat hur det gått för barnet. Om han blev miljömedveten eller om han som hämnd för denna barndom i ylle gör vad han kan för att förstöra miljön, typ gör allt för att Sveriges får ska utrotas och hugger ner skogar.
