Arbetsdimma

Arbeta måste man, åtminstone om man är jag. Inga pengar att leva för annars. Jag tycker också att med det man måste göra är precis som med det som är värt att göra, det är värt att göras väl. Dessutom, någon betalar mig för att mitt bästa.

Men varför i hela friden låter de mig inte göra mitt bästa? Mitt arbete, när jag går till det känns det som om jag går in i mörk dimma, den trycker och skvaver. Att den någon kort sekund skingras och att jag kan se något ljus skymta i fjärran som en ledfyr, det gör inte det hela bättre.

När jag är inne i denna dimma så har jag inte samvete att kontakta mina när och kära i dra in dem också i detta bisarra Stephen King-drama. Kan ni förstå varför jag är ilsk ibland?

Kvinnorum, rum för människor?

När kommer kvinnor att skriva lärda essäér med samma självklarhet och samma medvetenhet att det som de skriver är viktigt som män gör?

I samma ögonblick som de anser att det är självklart att de kan göra det. Kanske krävs det också att inte med en kobras instinkt hugga mot andra kvinnor som har förmågan att skriva lärt och insiktsfullt. För det är vad som händer ännu i dag. Avundsjukans och konkurrens giftorm hugger till direkt när den anar en rival, eller ett svagare villebråd. Män har lärt sig att hylla varandra, även om de helst skulle vilja göra makulatur av vad andra män skriver. Hylla jag honom så hyllar  han mig.

Fyra män och en lastbil

Fyra unga män och en lastbil, kortet bör vara taget  någon gång under första halvan av 1940-talet. I Västerbotten, troligen i eller i närheten av Vännäs.

De håller på med vägarbete, den tidens alternativ till att gå arbetslös. Fördelen med vägarbete framför dagens a-kassa är att de jobbade ihop, utförde något som behövdes och sen kunde säga att de hade jobb. De verkar ha trevligt i alla fall. Under 30-talet, som inte är allt för långt avlägset, under depressionen som slog till även i Sverige så var ett vanligt nödhjälpsarbete just vägarbete. 

Vägarna kring Vännäs var av varierande kvalité, något som märktes särskilt under tjällossningen. På vissa ställen var det rena dyhålorna. Några meter senare var vägen perfekt Enligt min morfar som hade varit åsyna vittne till arbetena, så berodde det på att underlaget på vägbanan inte var jämt fördelad så att säga. Privata kontaktörer skulle sköta det hela, arbetskraften var sk nödhjälpsarbetare som fick betalt av staten, vägbanan skulle bestå av flera lager för att förhindra tjälskott. När vägbädden var klar med alla sina dyra lager så kom en statlig kontrollör som godkände det hela. När han hade åkt så revs allt upp, och det dyra materialet användes till nästa sträcka som inspekterades igen, fyllnadsmaterialet flyttades igen osv. Eftersom ytbeläggningen var pålagd så gick det ju inte att se att alla lager som skulle förhindra att vägbanan förstördes var borta.

Att vägbanan var bättre vissa sträckor lär bero på att kronans inspektörer, som förmodligen var medveten om det  här, helt enkelt ibland stannade kvar tills ytskiktet var ditlagt. De tyckte väl att det fick var måtta på hur mycket skummisarna fick sko sig på staten och de stackare som sen var tvungna att trafikera vägarna. Att västerbottniska vägar inte var roliga att fara runt på under och efter tjällossningen, det kan jag intyga.

Fast de här privata alternativen, de hade ju gott om jobb varje år, vägarna och tjälskotten måste ju lagas, varje år, samma ställen varje gång. Så det är kanske ett sådant uppdrag de glada unga männen är ute på.

En vanlig dag i min tillvaro

så brukar jag vara arg ett antal gånger. Andra räknar hur många gånger som de har lett och varit positva, jag räknar hur många gånger som jag inte har skällt ut någon efter de noter som jag tycker att de förtjänar att bli utskällda efter.