Dags att flytta?

En höstdag, för ett år sedan. Söndagspromenad kombinerad med veckohandling. Promenad först och sedan handlande. Ekkällan, byggarbetsplats, med en del färdiga hus och en massa som byggs.

Tittar på den stora byggkranen och undrar om den kan var något att fotografera. Jodå, tar en del bilder, börjar ta undan kameran. Då kommer en flock gäss flaxande, in från vänster i bild. In från höger kommer det en ballong svävande. Ska de mötas, eller kommer gässen att väja undan? Inte, de nästan flyger rakt in i ballongen.

Undrar vad de som sitter i ballongkorgen tänker?

Hittade ett register över Sveriges luftballonger, och just den här är listad som ej flygvärdig sedan flera år.

Ballonger, måste inte de besiktigas innan de tas upp i luften?

Tågresa för länge sedan

Många, många år sedan, då tågen alltid kom i tid och aldrig gick sönder, inte. Då var jag ute och åkte tåg. Någon gång på 80-talet.

Någonstans mellan Stockholm och Vännäs, förmodligen närmare Vännas än Stockholm. På den här tiden så tog resan även i bästa fall lång tid. Sommar, mycket varmt, inge luftkonditionering, fast man kunde öppna fönstren, varmt ändå.

Vid de här platserna satt en ung miljömedveten mamma, med ett barn som var väldigt kinkig, förståeligt nog, var ju väldigt varmt.

Iförd blöjor och en bomullsbyxa utanpå dessa. Ledsen och grinig, varmt var det och inte så mycket att göra. Barnet fick vatten att dricka, fortfarande ledsen. Övriga i vagnen på titta på mamman, tyckte väl att hon kunde ta upp barnet i famnen. Hade det varit vinter hade mor haft på sig näbbstövlar, var väldigt miljömedveten och hemvävd, verkligen. Ekologisk innan det ens var uppfunnet.

Så, till slut så gav vattnet effekt, blöjan måste bytas. Mamma tar av barnet blöjbyxan,, den i mjuk och behaglig bomull. Varvid blöjan blir synlig.  Det arma barnet är iförd en blöja i ylle! Ylle direkt på en liten barnkropp! Vad den måste ha kliat! Barnet drar en lättnadens suck och är sedan tyst.

Det vet väl alla att man inte kan ha ylle närmast kroppen. Kliar. Men inte denna mamma. En äldre dam som tittat medlidsamt på barnet de senaste timmarna utbrister med hög och indignerad röst:

Ylle närmast kroppen på ett barn! Skäms!

Vet inte om mamman hade vett att skämmas. Jag har sedan dess så och då undrat hur det gått för barnet. Om han blev miljömedveten eller om han som hämnd för denna barndom i ylle gör vad han kan för att förstöra miljön, typ gör allt för att Sveriges får ska utrotas och hugger ner skogar.

Kungens lilla piga

Kungens lilla piga. Den fick man ju både höra och sjung när man var liten. Rar melodi, trallvänlig. Inte tänkte man över texten, vad den stackars pigan fick stå ut med. Tänk att få vara piga hos kungen! Lära lillprinsen gå. Väcka prinsessan! Sätta på den sura drottningen hennes peruk!

Nu så börjar jag undra över vad som var syftet med den lilla barnvisa. Som enligt en kommentar på Youtube hör till den svenska visskatten. Det gör den. Fast hur många har reflekterat över vad den här rara barnvisan handlar om? Jag gjorde det inte förrens jag för några dagar sedan blev påmind om den i ett Facebook-inlägg.

Vaar avsikten att vi barn skulle reagera och kämpa emot detta hemska samhälle? Där barnarbetare exploateras? Eller skulle vi lära oss vad vi hade att vänta oss?

Det finns en ny version och det här är ingen rara barnvisa. Den här visan beskriver hur kungens lilla piga har det idag. Eller kungen, han är ju den enda svenska som inte kan påverka den svenska politiken, så han ska vi inte blanda in. Statsministern lilla piga är en bättre titel.

Magnolia

Jag gillar egentligen inte foton som är för söta, för rara, för insmickrande. Fast ibland så vill jag också ha vackra bilder. Vackra, bilder kan ju vara det samtidigt som de har en tagg, en svärta, något som rivs.

Magnolia, gillar det trädet och den blomman väldigt mycket. Jag har bra koll på var träden finns och när de olika träden blommar.

Den här är fotat i Gamla Linköping, i trädgården snett emot växthuset.

Bilden är vacker, blomman är vacker. Omgivningen, den vill jag inte ha med, stör, världen utanför, den stör.

Njuter, och det är tillåtet att glädjas åt det vackra. Hur ska vi annars orka med allt elände?

Dagens vikingar

Jag brukar ibland, när andan faller på, besöka olika historiska marknader. Ett antal personer klär upp sig och sina barn i epokkläder och låtsas vara människor från ex vikingatiden. De leker och flyr vardagen. Lite mer väluppfostrade låtsaskrigare kämpar med varandra. De hade kunnat vara fotbollshuliganer, så man får väl kanske vara tacksam att de är låtsasvikingar. Eller ska man?

Marja Hagerman beskriver i sin bok Det rena landet hur nationen Sverige skapades under 1800-talet. Det lilla landet var liksom inte en nation utan ett land som styrdes av en en kung och en riksdag. Ingen såg sig väl som svensk utan mer som östgöte eller norrköpingsbo. Nu skulle dessa spridda  medborgare i konungariket Sverige bli svenskar. Alltså så mer eller mindre uppfann man en förhistoria, Sveriges allmoge och får man anta Sveriges adel, fick ett ärorikt förflutet. De var germaner, den sista resten av ett rasrent ädelt folk.

Det här ledde till att Sverige och en del andra länder blev till nationer, men det ledde också fram till nazisternas illdåd.

I detta tillsynes ofarliga vikingasvärmande finns ett frö till att hela historien upprepas igen. Det är det som jag ser nu.

Skuggorna på väggen

Platon menar att den värld som vi upplever, den är endast skuggor på väggen i en grotta. skuggor av den verkliga världen. Vi sitter med ansiktena in mot en grottvägg och det riktiga, det ideala livet det försegår bakom våra ryggar. Vi är fångna och kan inte ta oss ut och delta i livet utanför grottan.

Vårdag, solsken, lite kallt, men underbart väder. Kastanjen utanför mitt sovrumsfönster har börjat knoppas. Det är inte det som jag ser, utan jag ser bara denna stora skugga. Som försvinner rakt ner i stensättningen.

Jag är inte fången, jag kan titta lite till höger och se kastanjen och se den fula skylten som kastar den stora skuggan. Jag kan delta i den stora världen utanför.

Men vad är mest intressant? Vad är mest verkligt? Skuggan eller skylten?

En blivande gatufotograf?

Gatufotografi. Alltså gator och människor, åtminstone en människa, ska fotograferas. De personer som avbildas ska inte posera och helst inte veta om innan plåtandet att de blir med på bild.

Sedan lär det vara artigt att fråga efter om det är ok att de är med på bild, eller åtminstone varit tillräckligt nära för att de ska ha haft en chans att upptäcka att de blir avbildade.

Det här är mina första försök. Människor är med, åtminstone damen på cykeln ser att jag fotar och hon la inte in några protester. Ingen av dem poserar.

Mannen som hon möter, tja det går väl knappast att se vem det är? Den blonda damen, hon såg nog att jag stod där med min kamera, och lika där, går inte att se att det är just hon.

Man ska också känna sig hyfsat bekväm med att fota människor, där har jag en del att jobba med. Gillar stadsmotiv, men gillar tomma gator bäst.

Mina första medvetna försök som gatufotograf. Ska träna på.

En fotograferad fotograferande fotograf

Auktion  av den mer, kanske, loppislikna varianten. Bilden är tagen i juli sommaren 2012. Platsen är en bygdegård strax utanför Härnösand.

Varför fotograferar han dessa tavlor? Varför fotar jag? Inte en aning. Eller. Jag såg nog, tror jag, att auktionspubliken speglade sig i den stora stora spegeln och omgivningen i fönstren.

Medveten komposition? Tyvärr inte. Först i Lightroom såg jag att den råkade bli rätt så bra, eller riktigt bra. Killen med kameran, en ren lyckträff. Den rackaren har en dyr, fin kameran, blir lite avis där faktiskt.