Dagens vikingar

Jag brukar ibland, när andan faller på, besöka olika historiska marknader. Ett antal personer klär upp sig och sina barn i epokkläder och låtsas vara människor från ex vikingatiden. De leker och flyr vardagen. Lite mer väluppfostrade låtsaskrigare kämpar med varandra. De hade kunnat vara fotbollshuliganer, så man får väl kanske vara tacksam att de är låtsasvikingar. Eller ska man?

Marja Hagerman beskriver i sin bok Det rena landet hur nationen Sverige skapades under 1800-talet. Det lilla landet var liksom inte en nation utan ett land som styrdes av en en kung och en riksdag. Ingen såg sig väl som svensk utan mer som östgöte eller norrköpingsbo. Nu skulle dessa spridda  medborgare i konungariket Sverige bli svenskar. Alltså så mer eller mindre uppfann man en förhistoria, Sveriges allmoge och får man anta Sveriges adel, fick ett ärorikt förflutet. De var germaner, den sista resten av ett rasrent ädelt folk.

Det här ledde till att Sverige och en del andra länder blev till nationer, men det ledde också fram till nazisternas illdåd.

I detta tillsynes ofarliga vikingasvärmande finns ett frö till att hela historien upprepas igen. Det är det som jag ser nu.

Skuggorna på väggen

Platon menar att den värld som vi upplever, den är endast skuggor på väggen i en grotta. skuggor av den verkliga världen. Vi sitter med ansiktena in mot en grottvägg och det riktiga, det ideala livet det försegår bakom våra ryggar. Vi är fångna och kan inte ta oss ut och delta i livet utanför grottan.

Vårdag, solsken, lite kallt, men underbart väder. Kastanjen utanför mitt sovrumsfönster har börjat knoppas. Det är inte det som jag ser, utan jag ser bara denna stora skugga. Som försvinner rakt ner i stensättningen.

Jag är inte fången, jag kan titta lite till höger och se kastanjen och se den fula skylten som kastar den stora skuggan. Jag kan delta i den stora världen utanför.

Men vad är mest intressant? Vad är mest verkligt? Skuggan eller skylten?